För exakt tre år sedan var mannen och jag i Köpenhamn. Det var otroligt varmt och på eftermiddagen satte vi oss på Café Nytorvs uteservering och kopplade av med en vanilla latte. Föga anade jag vilken katastrof som utspelade sig på andra sidan Öresund.
Fyra dagar senare kom jag till mitt jobb som vanligt och tio min senare ringer min mobil. Är min brors före detta fru som berättar att min bror (tre år yngre än mig) varit försvunnen sedan söndagen. Hans bil hade hittats nära en grusväg med en riktigt rejäl punktering.
Jag fick en känsla av att något helt fruktansvärt hänt då. Att min bror förmodligen inte fanns mer.
Söndagen den 6 juli 2014 var det årets varmaste dag. Dagen efter regnade det något kopiöst, mannen kom hem den måndagen och berättade att han med flera fått stanna på motorvägen för det gick inte att köra i det extremt flödande regnet.
Polisen var ute och letade efter min bror, som vi kan kalla "Tobias" (han var med i Tobiasregistret och passionerad i detta och lämnade även blod, mm under många år).
Polisen sökte även med hundar, men fann inget.
På fredagen sökte man av området kring Tobias bil med helikopter, men utan resultat.
Dagen efter detta skickades drönare upp för att scanna av området - åter utan att hitta något.
Dagen efter detta, söndagen, började helt FANTASTISKA Missing People gå skallgång. Vilken otrolig organisation detta är. Denna juli månad var fruktansvärt varm och terrängen kring där Tobias bil hittades var ganska så otillgänglig.
Var aldrig med ute och letade själv, alldeles för rädd för vad jag skulle kunna hitta. En sådan bild hade aldrig försvunnit från min näthinna. En av mina dåvarande arbetskompisar var med i ett sök och Tobias bästa kompis var med också (även om de inte haft kontakt de sista åren).
Dessutom vet jag inte om min Ehlers-Danlos sjukdom hade "tillåtit" att vara med i den terrängen.
Jag var konstant på helspänn om telefonen skulle ringa, dygnet runt. Hade även en plan i huvudet om hur jag skulle gå tillväga och det ringde på natten, så att jag skulle komma iväg så fort som möjligt. Om det nu skulle bli så att man hittade min bror och han var illa däran. "Jour" 24 tim om dygnet och jag såg till att mobilen alltid var nära så att jag icke skulle missa ett ev viktigt samtal.
Skulle ha åkt iväg en vecka på fotokurs, men avbokade då det hade blivit alldeles för svårt att koncentrera sig. Även om det hade varit bra att få avledning, då allt kändes hemskt.
Denna tid var oerhört tärande. Ovissheten. Ena skräckscenariot efter det andra dök upp i huvudet, särskilt nattetid. Har något kört på honom där på grusvägen, blivit rädda och gömt undan kroppen??? Och tänk om han inte var död utan ligger och plågas svårt någonstans?? Helt vidrigt.
Trött är man redan när man har EDS och jag förstår inte i efterhand att man överhuvudtaget orkade med dessa veckor. Sov som en kratta.
Tobias har tre små barn..... Fick ont i magen var gång jag tänkte på dem. Mamman blev tvungen att berätta för dem den dag polisen sökte med helikopter, för då kastade sig journalister från den lokala tidningen på luren och ringde polisen för att höra vem som var försvunnen.
När det yngsta barnet fick veta att pappa var försvunnen ville hen omedelbart bli körd till platsen där pappas bil stod. Mamman körde hen & en kompis dit. När de kom till bilen visade det sig att mitt brorsbarn packat ner ett förstoringsglas och en ficklampa för att söka ledtrådar efter pappa......
Efter två veckor visste vi fortfarande ingenting. Tre personer hade sett min bror gå på en grusväg, så vi vet att han gått ca 3 km från sin bil. Den ena var dock bara ett barn. En av de vuxna tyckte att min bror inte såg ut att må bra, när vederbörande stod och tittade ut från sitt köksfönster.
Mannen & jag hade sedan tidigare bokat en resa tio dagar utomlands. Visste absolut inte hur vi skulle göra, men i slutändan bestämde vi oss för att åka trots allt, hade en överenskommelse med min brors f d fru att hon inte skulle kontakta oss överhuvudtaget, såvida Tobias inte hittades vid liv.
Vi åkte och det gick faktiskt bra hela veckan. Tills vi hade tre dagar kvar. Då tänkte jag så mycket på brorsan att det helt tog över. Vi satt i loungen på hotellet och jag tog iPad:en. Slog upp Missing People och där stod det att dagens skallgång var inställd då "nya fynd" gjorts på platsen.
Fattade inte vad de menade med det. Har de hittat kläder eller någon tillhörighet??
Därför gick jag vidare in på lokaltidningens web site och fick mitt livs chock. De skrev att en kropp hittats i området, funnen av en person som var anställd på ett gods i närheten, då denne skulle skörda ett fält.
Tidningen skrev ofattbart nog också att "kroppen är kraftigt förruttnad" och två rader längre ner "Anhöriga är ej underrättade".
Hur fan kan man vara så störd att man skriver på detta vis?? Tycker det är så fruktansvärt dåligt gjort av den aktuella dagstidningen.
Bröt ihop totalt i loungen och mannen ledde mig upp till hotellrummet.
Resan tillbaka till Sverige var en total mardröm, ville bara hem. Fick ett psykbryt när vi precis missade tåget från Kastrup.
Ringde Tobias f d fru och vi det laget hade Rättsmedicin bekräftat att den funna kroppen var min bror.
Egentligen hade jag förstått från början att det måste vara han eftersom ingen annan i området var försvunnen, men hade ändå ett svagt hopp om att det skulle vara någon annan.....
På sättet han låg när han hittades ser det ut som om han stupat, så förhoppningsvis har han inte lidit. Till min förvåning kunde Rättsmed inte ge någon dödsorsak. Tycker jag är jättemärkligt med de moderna analyser som faktiskt finns idag.
Två dagar innan han försvann var han med barnen var på simskola. Hans f d fru hörde då att han hade ett biljud när han andades, som om han hade vätska i kroppen.
Om han inte druckit tidigare på dagen, gått 3 km i den stekande värmen, kanske han fick 'värmeslag'? Hjärtat?? Aneurysm i hjärnan?
Kommer vi aldrig att få veta, vilket är synd för då hade det varit lite lättare att få ett ordentligt avslut.
Det här tycker jag är så sjukt märkligt; om jag hade sett en man en hypervarm söndag eftermiddag gå och nästan ragla på en väg, hade jag utan att tänka självklart gått ut och frågat hur det stod till och om han behövde hjälp. Det gjorde ingen av dessa två olika vuxna!!!
Om någon av dem brytt sig hade kanske Tobias varit vid liv idag och tre barn hade fortfarande haft sin far.
På Missing People's fb-sida var det ett par personer (dock inte från Missing People) som var tvärsäkra på att de hade sett min bror i den & den staden. Jag visste att det inte var sant för han hade ingen som helst anknytning till dessa ställen. Särskilt den ena hävdade att hon var absolut 100% säker på att det var Tobias. Hur kan man vara 100% säker när man aldrig träffat vederbörande?! Idiot.
Polisen berättade att detta nästan alltid händer när någon är försvunnen. Finns alltid personer som hävdar att de sett den saknade. Polisen kan till och med ha hundraprocentig dokumentation i efterhand på att den saknade befann sig på en helt annan plats - och ändå hävdar dåren att det visst var den saknade de sett!
Polisen trodde att det är ett sätt för dessa dårar att söka uppmärksamhet. Taskigt är det mot de anhöriga som kan få falskt hopp.
Stor eloge till MISSING PEOPLE som var ute på otaliga sök i den brutala värmen. Var också enormt hjärtevärmande att få höra att pizzerian i närmsta stad kom ut med gratis pizzor till alla sökdeltagarna vid något tillfälle! Gjorde även McDonalds i samma stad, kom ut med mat till alla som gick skallgång - och de var många. Fantastiskt att det finns så otroligt fina människor.
Efter denna ofattbara tragedi känns det lite som 'tur i oturen' att jag är scrappare. Har dessutom sedan ca 20 års ålder skrivit dagbok. Håller på med att göra ett scrapbooking album till vart och ett av de tre barnen. Långtidsprojekt!
Eftersom jag skrivit dagbok vet jag ofta vad de fick i födelsedagspresent när de t ex fyllde 4 år och vad vi åt på deras kalas. Tack & lov har jag alltid fotograferat mycket, så jag har många bilder av min bror med något av barnen.
De ska få dessa respektive album tidigast då de fyller 19 år.
Jag har valt att maska över ansiktena på samtliga scrap LO här på bloggen, men ni förstår ju idén med det hela
Många av dessa foton är analoga så jag har spenderat mycket tid på att titta på negativ och se till att allt kommer i rätt tidsordning
Min bror älskade sina barn över allt annat, alltid varit barnkär
När första barnet var fött var brorsan, jag & den lilla ofta ute på olika caféer i stan. Det var min bror som var barnledig och hans fru som jobbade. Tror detta var den lyckligaste tiden i Tobias liv.
För övr hade han hjärnkoll på vilka caféer i stan som hade toaletter med skötbord!!
Brorsan var galen i glass och det verkar ha passerat i generna!
Har stoppat ner journaling i "jeansfickan".
Har fortfarande kvar det allra sista sms Tobias skickade mig. Det är från två dagar innan han försvann (vilket också är dagen han avled) på fredag kvällen. Han gratulerar till min och min makes förlovning.
Har som sagt alltid tagit mycket bilder men önskar att jag tagit så många flera av brorsan och hans barn. Jag gör alltså dessa scrap album för att hålla deras fars minne vid liv. Den yngste kommer troligen inte att komma ihåg sin pappa så mycket, vilket är hjärtskärande.
Överhuvudtaget tycker jag det är roligt med foton.
Fotografera mera!
Ta hand om varandra!
/Meja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar