MÄNNISKOR I KRIS

Hej på kvällskvisten!
Jag hade för avsikt att skriva en glad blogg om scrapbooking. Det skulle dock kännas ytligt och dumt att skriva om det just denna söndag.
Häromdagen fick vi veta att en granne har långt framskriden cancer. Idag gick mannen och jag över till dem. Ville bara att den sjuke och hans maka skulle veta att vi hjälper dem med vad än de kan tänkas behöva hjälp med nu framöver. 

Grannen hade fått veta av sin läkare att cancern är inoperabel - OCH att det typ är kört.
Jag blir arg över att höra när doktorer resonerar på detta vis och tar ifrån patienten minsta hopp. Tycker inte de ska säga på detta sätt, för det kan såklart bli en självuppfyllande profetia för patienten.

I december 2007 blev min far, som fyllt 70 år ett par månader tidigare, diagnostiserad med levercancer. Han hade en stor tumör i levern, som också var inoperabel. Det räcker med att säga det, anser jag. Det är illa nog. Men denne empatistörda överläkare i kirurgi fortsätter med att förkunna att genomsnitts överlevnaden för denna typ av tumör är tio veckor. Detta sa han när min far var helt ensam, varken hans fru, min bror eller jag var där. 
Visste överhuvudtaget inte om att idioten till kirurg sagt det här förrän efter att min far gått bort. Hade jag vetat om detta hade jag skällt ut gubben efter noter och röjt på avdelningen.

Faktum är att många i min fars generation tror att läkarna är några slags allsmäktiga 'Gudar', som vet allt. De flesta doktorer skulle nog hålla med om att så icke är fallet!!
När man dock ligger på en sal, mår urdåligt och redan är orolig, så kommer överläkaren in och säger något som ovan. "Tio veckor".
Vad denne kirurg inte visste om min far är att han alltid varit något av en organisationsfreak, som använde sin kalender väldigt mycket. Jag är övertygad om att min far efter denna dödsdom hade koll i sin kalender; '...... nu är det bara sju veckor kvar....'.

Självfallet skapar detta mentala spår i hjärnan. Man ställer mentalt in sig på att dö, kanske dels för att det är en cancerdiagnos (som många associerar med snar död), men inte minst för att Den Allsmäktige Överläkaren förkunnat denna dom. 
Min far dog tio veckor och fyra dagar efter läkarens uttalande.....
Visst, han hade en inoperabel cancer men han hade kanske kunnat leva mycket längre om inte hans doktor uttalat denna tidsangivna dödsdom. Bara håll käften om tidsaspekter!

Ni har säkert hört talas om vodoo död, som finns på Haiti och i Centralamerika. I mina kursböcker i Mental Träning står det en del om detta. Min examinator var på Haiti för länge sedan, där en haitier fick en "förbannelse" på sig, uttalad av en 'häxmästare, om att han skulle dö en viss dag. Mannen dog mycket riktigt och min examinator var med på obduktionen. Patologen fann ingen dödsorsak.
I sådana kulturer kan tron på 'häxmästare' emellertid vara så otroligt stark, att saker som denna faktiskt inträffar.
Hjärnan är en 'förväntansmaskin' och ställer mentalt lätt in sig på saker (detta drar man nytta av på ett positivt sätt när man praktiserar mental träning).

Överhuvudtaget tycker JAG att många kirurger ter sig fullständigt empatistörda. Vissa av dem borde inte ens få träffa patienter som inte är sövda..... Jag vet inte vad det beror på. Kanske avtrubbning efter många år i yrket?? Eller har man valt att specialisera sig i kirurgi för att man har en viss personlighet??
En kirurg som jag starkt ifrågasatte brevledes ringde mig och sa att han måste vara brutal när han ger sina besked, "...annars skulle jag förlora min trovärdighet". Skitsnack anser jag!
(Självfallet finns det kirurger som är fantastiska även vid social interaktion).

Har flera vänner som överlevt sin cancer och jag blev själv opererad för ett malignt melanom i slutet på 80-talet.
Märkte att grannen blev lite glad av att höra detta. Av någon anledning hör man alltid mest om de som INTE klarar sig!!
Överhuvudtaget blev de båda glada över att vi ens kom dit. En vanlig tendens är kanske annars att vänner drar sig undan när någon i omgivningen fått en cancerdiagnos. Kanske blir de rädda och vet inte hur de ska bete sig. 
Man behöver ju dock bara finnas där. Allt måste vara bättre än total tystnad (såvida den sjuka inte öppet uttalat att hen önskar vara ifred förstås). I denna situationen uttryckte makan flera gånger att hon var tacksam att vi kommit över.

Jag har en ingift släkting som är onkolog. Han säger att man klarar betydligt fler än de man inte klarar (men man hör som sagt mest om de som inte klarar sig...). Dock är det flera som insjuknar i cancer numera.

Hoppas ni får en fin ny vecka. Dagen har minsann idag blivit hela 40 minuter längre sedan den 21 dec!  🌞

Ta hand om er därute!



    /Meja