måndag 4 december 2017

DET OFATTBARA SKEDDE IGEN



Denna blogg kommer att bli svår att skriva men jag känner att det måste göras. Onsdagen den 29 november blev en av de värsta dagarna i mitt liv.
Några dagar innan tyckte jag att det verkade som om min katt Sushi andades på ett annorlunda vis, men initialt visste jag inte om jag bara inbillade mig det.
Vi har varit hos veterinär väldigt mycket det sista året och det var bara tre veckor sedan sist. Trots att det då gällde en klo lyssnade veterinären även på hjärtat och det var helt utan anmärkning.

Nu märkte vi dock att bägge sidorna på katten var engagerade då hon andades. Hon var emellertid fullständigt opåverkad i övrigt.
I tisdags kväll innan jag skulle somna googlade jag saken och tidigt nästa morgon ringde jag Cityveterinärerna. Vi fick en akuttid kl 10.15. När jag skulle klä mig och öppnade en av garderoberna kikade Sushi genast nyfiket in där. Hon har alltid älskat skåp!



Mannen, jag och Sushi kom in på undersökningsrummet direkt. Personal hade förberett med syrgasapparat som var på, samt en filt på bordet. Vi blev lättade att få "vår" veterinär, som känner Sushi. Hon lyssnade noggrant med stetoskop på många olika ställen. Därefter förordade hon röntgen, vilket vi var helt inställda på.
Redan då berättade vet att denna så kallade bukandning kan bero på bland annat hjärtfel och tumörer. 
Det hade jag läst på Google, men jag hoppades innerligt att det "bara" skulle vara lunginflammation eller lite vätska i lungorna - ett tillstånd man tydligen kan medicinera.
Vet berättade innan röntgen att om orsaken är hjärtfel eller tumör så är prognosen väldigt dålig..... Mådde illa redan innan detta och kände mig helt skakig.

Sushi är född i april 2002 och jag fick henne i januari 2004, då hennes förra ägare skulle flytta till Australien. Hon är en korsning mellan norsk skogskatt och perser. 
Sushi drabbades av diabetes förra året och började få insulin den 1 juni-16. Till vår stora lycka gick sockersjukan småningom i remission. Sushi var inte så förtjus i Mjau blötmat som brukar rekommenderas för diabeteskatter, men hon gillade Pussi blötmat. Detta gjorde tydligen susen, tillsammans med anti-diabetes torrfoder från veterinärkliniken.
Tyvärr kvarstod dock artros. Stela och smärtande leder, för vilket hon fick maxdos Loxicom dagligen.

Efter röntgen kom vet och pratade med oss igen. Hon berättade till vår fasa att hon börjat med att bara ta en sidbild  och redan där syntes flera 'förtätningar' i lungorna, vilka hon bedömde som metastaser......
Eftersom Sushis andning bara skulle komma att bli mer jobbig för henne, tyckte vet att det bästa för Sushi vore att få somna in.
Här och nu.

Precis som då sprutar tårarna nu. Jag hade liksom blivit så "lurad" av att Sushi betedde sig precis som vanligt. Vet berättade att katter ofta inte visar när de är sjuka - tvärtom. Har alltid tänkt att om denna fruktansvärda dag skulle komma, så vill jag att det skulle få ske hemma. Tyvärr hade denna klinik inte möjlighet till det.
Vet gav maken & mig tid att diskutera igenom saken och lämnade rummet. Upplevde en sådan overklighetskänsla. Det hade dock varit fasansfullt om Sushi skulle drabbas av akuta andningsproblem hemma, enligt vet hade katten det redan jobbigt som det var. Hennes andning blev värre på kliniken också, men det berodde sannolikt på att hon blev stressad.

Så jag tog det ofattbart tunga beslutet att låta henne somna in, i en filt i mitt knä. Personalen kom in med en massa värmeljus innan. De är överhuvudtaget helt underbara på Citykliniken i Lund. Otroligt fina och omtänksamma allihopa och de tog sig sannerligen tid denna hemska dag.

Vi ville begrava Sushi i trädgården, så därför tog vi med hennes kropp hem igen. Vi kom hem vid lunchtid i onsdags. Vi satte transportväskan hon låg i på den stol hon brukar ligga på och titta ut i trädgården (maken har även gjort en nätdörr där till henne). Där fick hon ligga till tidig fredag em. Maken satte två stora vita blockljus på det lilla bordet bredvid, som vi hade tända för henne.

Jag har alltid ont av min EDS sjukdom. När vi kom hem i onsdags "kollapsade" jag i sängen. Grät så mycket och länge att jag fick fruktansvärt ont i ansiktet, särskilt pannan och käkarna. Fick ta smärtstillande, nässpray - och för första gången i mitt liv sömntablett (halv) för att vara säker på att kunna somna. Kändes som om jag aldrig kommer att kunna komma över denna förlust. Det gör jag nog inte heller, får bara lära mig att leva med det.

Sushi & jag har bott på 4 olika orter. När vi flyttade hit till min nuv make feb-15 fick hon väldigt stor plats att röra sig på. Hon har också trivts jättebra i stugan som vi kör till då & då. Vi har så mycket historia tillsammans. Jag har inga barn, men Sushi har liksom varit min lilla.

Sushi har alltid varit reserverad när det kommer till män. Min man gillade hon dock från allra första början. Hon var en bra människokännare! Hon kom att fullständigt älska sin husse. De två hade varje kväll en rutin där maken borstade henne nere på hallmattan. Sushi kom själv ofta nerför trappan när hon hörde att han rakade sig, för då visste hon att det snart var dags - och parkerade sig på sagda matta!


Otaliga gånger har hon legat i sängen och "vaktat" mig när jag mått dåligt med migrän eller EDS-trötthet. På ett vis är detta lite skrämmande. Tänker att jag kanske överfört 'dåliga energier' på henne.
På 80-talet var jag i England i tre år. Träffade där på en veterinär från Australien som hade ett sabbatsår från den smådjursklinik han jobbade på i Sydney. Sa att han var så fruktansvärt LESS på gamla tanter som överförde sina neuroser på sina husdjur!

Jag ska ALDRIG MER ha ett husdjur. Det är något som jag vetat länge. Det är jättemycket glädje med djur, men jag orkar helt enkelt inte med den oro det också blir. Finns inget värre än när djur (eller små barn) inte mår bra. Så fruktansvärt att inte kunna förmedla sig när man mår dåligt. Pga EDS:n är jag alltid trött och det har tagit väldigt hårt när min lilla "Snoffsa" inte mått bra. Är och har alltid varit en utpräglad känslomänniska.

I fredags begravde vi Sushi i trädgården, precis utanför sovrumsfönstret. Det innebär att när jag ligger i sängen är hon bara ca 3 meter bort. Känns bra att ha henne så nära. Mannen köpte ett gravljus som vi haft tänt varje kväll därute. Nu när jag skrev detta upptäckte jag att det blivit mörkt ute medan jag suttit här vid datorn, så jag gick ut och tände lyktan.

Anledningen till att jag trots allt ville skriva denna blogg är det här med andningen. När en katt bukandas är det alltid bråttom! Man måste ringa veterinären på stört. Tydligen kan tillståndet förändras väldigt fort. Sushi andades aldrig med öppen mun, men det kan de också börja göra. Hon flämtade heller inte.
Bli inte lurad (som jag) av att djuret i övrigt ter sig normalt.  Bukandning måste alltid undersökas av veterinär. Det behöver inte alls gå som det gick för oss, för det kan vara lunginflammation, vätska i lungorna eller andra tillstånd som är behandlingsbara - men det måste kollas upp snarast.

Om din katt drabbats av diabetes finns det en helt fantastisk grupp på Facebook som heter Kattdiabetes. Där kan man få bra råd och stöd.

Hoppas du och dina djur får vara friska och krya lång tid framöver.
Kram!


Älskade Sushi! Kommer aldrig någonsin att glömma dig. Du finns i mitt hjärta för alltid.
Rest in Peace.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar